Klockan fyra på morgonen deckar en röd/mascara gråten felizia och en mörbultad Tobbe i min säng.
Nog en av dom värsta kvällarna i mitt liv. Jag vill bara att han ska släppa det, så att jag kan gå vidare.
Slippa vara rädd för att gå ut och umgås med folk.
Mother i did all the things you said i should.
Det enda jag hörde var en galen linn i bakgrunden. Hon är den enda som har stöttat mig genom ALLT detta och alltid ställt upp.
Pappa kom körande som en galning i sin sletna volvo och for ur bilen och skrek att skulle snacka med den killen.
Pappa stog lutad mot volvon med en cigg i munnen och frågade vad fan han ville? och att han skulle lämna mig ifred.
Mamma kom rusande från sin lilla Rover med morgonfrilla och sa att vi skulle hem till hans föräldrar.
En helt knäckt Felizia hoppade snällt in i bilen och ville bara få slut på allt.
En orolig Tobias ringde till mig och sa att han skulle komma hem till mig.
Vaknade i morsen med en sån fruktansvärd ångest, men nu är jag äntligen fri. och jag hoppas att jag slipper allt detta igen.
Love!
e diel, 1 korrik 2007
Abonohu te:
Posto komente (Atom)
1 koment:
Varför fick inte jag veta nåt? Jag ville hjälpa.
Posto një koment